26.10.08

Gästskribent: Alexander Olsson

Konsten att vara lycklig,
eller att förbli egen i ett alltmer fascistiskt kapitalistsamhälle



Att man fäster sig till saker och ting har väl varit rätt självklart för människan sedan urminnes tider, precis som en av människans andra stora defekter alltid varit att tråna efter det man ej besitter eller tillhandahåller för tillfället. Att se dessa fenomen dag in och dag ut vart man än går tär på en.


Fattiga, men livsglada barn i Hanoi, Vietnam.

Till slut generaliserar man och ser på alla som tråkiga Svenssons vilka slänger bort sina liv på dehumaniserade arbeten, ofrånkomliga förpliktelser och menlösa regler. Alla dessa för banala belöningar som en ny hårtork eller cross-trainer. Har - och kommer - aldrig förstå mig på dessa drönare, dessa maskiner. Att leva är väl att uppleva, att utvecklas, att självförverkligas? Att våga stå ut, att uttrycka sig själv, att flanera innehållsrika senvägar tills ljuset uppenbarar sig och man är redo att släppa taget?


Skadad uteliggare i London, England.

Resande är ett sätt att ta sig ur den inslagna vägen samhället har målat upp för dig. För mig gav det hopp, jag kunde nu njuta av livet som man ska kunna göra, även utan tillsatta substanser av olika former och slag. Undertecknad planerar att återbesöka Asien nu i december för att fly från alla ovan nämnda problem och bekymmer än en gång, för att sedan flytta till ön sydväst om oss och nordväst från fransoserna. Jag vill ändå inte se det som fly, utan snarare att förr hellre än senare stå upp mot - och inse - sina problem(eller brist på dem).


Rikare, men något ångestfyllda barn i Paris, Frankrike.

Vem bryr sig om ett annorlunda liv är farligare, kortare, otryggare eller ensammare än gemene mans? Varför inte använda ögonen till att se, benen till att förflyttas, hjärnan till att tänka, känseln till att känna, armarna till att omfamna och hjärtat till att ledsaga, som vi är här för att göra? Ju mer du upplever desto mindre kommer du ångra när du väl ligger där och väntar på befrielsen. Så ut och lev, upplev, ta chanser, öppna dig själv, släpp loss, var ärlig och ha så kul du bara kan under tiden. Det är bättre med ett liv av blandat lidande och glädje än att spendera det i ren apati, och du har bara en chans.


Misär men gemenskap i Arvika, Sverige.

Därför är det med glädje jag ser fram emot att hälsa p C, S och sällskap i Norrköping framöver, under Sverigeresan jag ska avklara innan andra sidan jordklotet kallar. Två väldigt olika kvinnor som till ytan dock båda ser ut att följa den inslagna vågen som alla andra, men som ändå är så väldigt mer än den stora massan än vad blotta ögat kan skönja. Det finns en lekfullhet, nyfikenhet och öppenhet man inte alltid förknippar med den svenska mentaliteten i dem, och Norrköping är bara en av flera hållplatser som ropar på min uppmärksamhet på min väg mot självförverkligande.

Nog med predikande, följ bara era hjärtan. Det kommer bli en härlig resa, vad som än händer..


Toalettvy i Bokeo, Laos.

3 kommentarer:

Skicka en kommentar